ni vet känslan av att droppen, den där som får bägaren att rinna över, är så tung att det inte bara blir en liten strimma med vatten som guppar över kanten, glider längs bägaren för att bilda en liten pöl på bordet, på sin höjd så pass stor att ett ringmärke lämnas kvar när bägaren lyfts upp för att pölen ska torkas upp. nej istället är droppen så tung att det skvalpar hej vilt, stänker upp på väggar och i tak, bägaren faller omkull och ner från bordet forsar en flod, ut över golvet. ungefär så tung var droppen för drygt en vecka sedan.

 

klockan var långt över midnatt, mina ögonlock var tyngre än bly och även om klockan på min iphone inte tickar, så kunde jag höra sekunderna passera och den tidiga uppstigningen morgonen därpå komma ännu närmre. kläderna föll, och strax där efter föll även jag, ner i sängen i hopp om att kunna somna och få känna mig något sådär utvilad när jag vaknade. istället kom uppvaknandet bara några sekunder senare. det kliade i armhålan. jag kliade tills det gått över, men tog inte bort handen. det gjorde lite ont. något gjorde lite ont. jag hade något under armhålan, precis i början av mitt vänstra bröst. jag kände igen. igen, och igen. jag kände på den ömmande knutan och fick en chock av känslorna som svämmade över. väckte carl som också fick känna. och ja, det var något där, som inte varit där tidigare. något som gjorde lite ont. med något som gjorde lite ont somnade jag till slut.

 

dagen därpå lyckades jag få en tid på min vårdcentral. när jag ringde visste jag inte hur många som brukar ringa om såntdär, vad man ska säga. "jag har hittat en knuta i mitt bröst", sa jag. "jaha, okej" sa rösten i telefonen. "ja, så jag vill gärna komma in så fort som möjligt", fortsatte jag. rösten bad mig vänta, medan hon letade efter en ledig tid. "det är ju dumt om du får en av våra akuttider," menade hon och jag vet fortfarande inte om hon menade om det skulle vara dumt för mig, eller dumt för den som bättre skulle behövt den. "ja, alltså jag har ju en tid här kvart över två", sa hon och jag tänkte att det skulle ju vara skönt, men att jag bara måste kolla med chefen så att jag kan gå från jobbet. "jaha", muttrade hon, "alltså om du ska ringa tillbaka så kan det ju vara så att jag ger tiden till någon annan". efter att ha övertygat henne om att jag skulle ringa tillbaka d-i-r-e-k-t om jag inte kunde ta tiden, så fick jag lov att boka den. innan vi la på ville hon gärna påpeka att det bara var en kvart jag fick, så läkaren skulle inte ha så gott om tid för mig. om det var hennes sätt att förvarna mig och få mig att må bättre ifall jag skulle bli flyktigt behandlad så gick det inte hem.

 

väl inne hos doktorn var dock mottagandet i en helt annan klass. omtänksamt, uppmärksamt och förtroendeingivande. efter att vi pratat en stund, läkaren förklarat vad som skulle hända efter att hon undersökt mig, och sedan känt och klämt konstaterade hon att det med största sannolikhet bara var svullen vävnad eller en svullen körtel. ändå har jag sällan känt mig så tacksam på en vårdcentral som när hon sa "men för säkerhets skull får du en remiss så att du kan få ytterliga bedömning, göra mammografi och ultraljud."

 

något har gjort lite ont i över en vecka nu, men idag var det dags att ta reda på vad något var. mammografi, tänkte jag, det har mamma berättat om, att det inte gör ont. när mitt högra bröst placerades mellan de stora plastdelarna och sakta trycktes ihop och plattades till kunde jag inte låta bli att flina lite. tänka att det där kan ju inte vara bra att göra för ofta, höhö. tillbaka till allvaret, och ett ultraljud. det tog bara någon minut, sedan konstaterade läkaren kort och gott att allt ser normalt ut. "se om du märker någon skillnad i perioderna mellan mensen, så ska du se att det kommer och går. det är väldigt vanligt och normalt." han menade väl, han ville väl försäkra mig om att jag, precis som mina bröst, var helt normala och att ingen fara var i sikte. ändå ville jag snäsa tillbaka med något i stil med att "menar du att jag kom hit i onödan?!". det hann jag inte. han fyllde snabbt i med precis det jag ville höra: "men första gången man känner det så är det såklart obehagligt, och man ska alltid, alltid kolla upp något som man inte känner igen."

 

den oro som jag gick med i över en vecka, vet jag att många går med längre än så. den oro jag gick med i över en vecka, vet jag att många fortsätter att gå med, med rädsla för att få resultatet. men den oro som jag gick med i över en vecka, byttes idag ut mot en skön känsla av omtänksamhet. att vara omtänksam mot andra är viktigt, men att vara omtänksam mot sig själv är ännu viktigare. skrämmande, hämmande, pinsamma, förnedrande men helt mänskliga problem gör att man ibland drar ut på att reda ut dem. det, är något som jag önskar att alla mina vänner, kvinnor som män, slutar med. genast. och snälla tjejompisar, kläm och känn och kolla upp. snälla gör det, så att ni precis som jag, efteråt kan okynnesäta precis det ni känner för och fira er omtänksamhet.